Steg för steg
En dryg vecka har gått sedan vår mamma somnade in och lämnade detta jordelivet. Ofattbart är det ord som kommer för mig. Mitt i sorgen är det en del planering och omhändertagande av vår pappa som tycker att allt gick för fort, trots att hon hade varit allvarligt sjuk i ett år. Stackars pappa...
Ja, så är det, man är aldrig förberedd och på ett sätt är det alltid de som blir kvar som får det svårast. Mamma lider inte mer och det är en fin tanke att ha.
Varje kväll tänder jag ett ljus bredvid ett foto som jag satt fram på skänken. Ett foto taget för över tio år sedan då hon var pigg och frisk, så vill jag minnas henne.
Det har varit en tung vinter för mig och redan innan mamma avled förra veckan sjukskrev jag mig från mitt arbete, jag insåg att jag inte orkade fokusera eller anstränga mig mer. Allt det nära, familjen måste gå före och framförallt måste jag hinna med mig själv, vila, få balans igen, Därför gick jag idag till vårdcentralen och jag var orolig över om läkaren skulle förstå min situation, trots att jag har en utbrändhetsproblematik med tre långa sjukperioder, en godkänd arbetsskada pga utbrändhet, en halvitidstjänst med anpassning från Arbetsförmedlingen, trots detta var jag orolig att han inte skulle förstå min situation. Men så blev det inte, jag hann bara beskriva en del av hur jag mådde och hur jag hade det, så frågade han om jag ville bli sjukskriven på heltid ett tag...ja tack, sa jag..jag orkar faktiskt inte jobba nu...han undrade om jag hade någon att prata med och jag sa att jag har folk runt mig och stöd från jobbet..ja då kan vi vänta med det, sa han. Tack för detta besök! Nu fick jag andrum att vara i det jag behöver vara i, nuet med sorg och glädje, barn, syskon, pappa, vänner mm och så är våren på gång och jag kan hämta kraft i den. Jag känner tacksamhet idag och ska vila i att allt blir bra och försöka att inte tvivla på det. Allt gott!