Christina Ahl

Gran, skinka, sill, lussekatter, knäck, uppesittarkväll och den där j-la Kalle Anka. Jag är glad att Julen är över och att vi snart är över på andra sidan, d.v.s. ett nytt år kommer.

Julen är inte min högtid. I år känns det som om jag är färdig med Julen, i alla fall den traditionella. När Julen börjar göra sig påmind i affärerna med pynt och Julmat är det precis som om jag börjar gå på autopilot. Jag gör det för att överleva. Jag gör som förr, köper samma mat, samma godis, samma hyacinter osv, men med vissa små avvikelser. Jag har inte längre så mycket pynt, några tomtar som jag gillar och sen får det vara bra.

 

Men det blir ändå ett stort fokus på den där dagen, JULAFTONEN som ska firas! Maten som ska finnas på julbordet, och framförallt ska vi känna JULSTÄMNING! Känner någon igen sig? Och vad är Julstämning?

 

Den traditionella Julen idag, som styrs av affärsmännen handlar om skapade förväntningar, behov, krav och stress. Den ser inte till människor i ensamhet och framförallt inte till människor i utanförskap. Media målar i månader före Jul upp bilder om hur vi ska fira denna Högtid.

Det är inte lätt att bryta ett vinnande koncept? Hur gör man då? Hur skapar jag min egen jul? Hur vågar jag ändra på ett vinnande koncept, som egentligen inte tilltalar mig längre?

Motståndet mot Julen och dess traditioner som finns inom mig, men som jag inte gör något åt, tröttar mig enormt och speciellt att jag sen dessutom går med på hela konceptet ändå!

Nu har jag ett helt år på mig att tänka ut vad jag vill göra med min nästa Jul. Jag hoppas jag ”hinner” komma på något bra.

 

Vi är nog många som inte får till den där "egna" Julen av olika anledningar.

Alla Jular ser inte ut som i ”Fanny och Alexander", där en stor släkt firar en enastående jul, gemenskapen står högt i tak, visserligen även där med en del skavanker. En del Jular ser kanske ut som i ”Tomten är far till alla barnen”, där det mesta krackelerar ju längre julaftonen lider och alkoholen ersätter all form av mänsklig gemenskap. Ja, det finns säkert hur många exempel som helst på Julfirande, en del mer eller mindre skruvade. Jag hoppas att du har hittat din form av julfirande, håll då fast vid den!

 

Men visst har jag firat Jul och jag har haft det bra, så där vardagsbra, inget speciellt lyckorus för att det är Jul. Jag har försökt hitta bra filmer att se på, målat lite i min inredda ateljé. Ätit Julmat och för mycket godis. Umgåtts med döttrarna och både skrattat och gråtit. Ja, ni vet så där som livet är i största allmänhet.

Ni som varit uppmärksamma har kanske noterat färre inlägg från mig på FB under Julen och jag har också ”gillat” färre inlägg. Men jag blev liksom lite trött på mig själv och FB. Jag hade ingen lust att rapportera om min VardagsJul. Den kändes så vanlig, så enkel, så ointressant, så VardagsJulaktig, inget man lägger upp på FB. Jag gör inlägg på FB när jag är glad, när jag har något kul att säga och ibland när jag har något o-kul att säga för den delen också. Men kan man störa med att lägga upp en VardagsJul mitt under brinnande Julhelg? Jag undvek det. Jag ville inte förstöra stämningen liksom.

Fast jag vet att jag fram till uppesittarkvällen höll lågan uppe. Ni fick se både pepparkakor, lussekransar, knäckar, bingolottokuponger…men sen tog det stopp. Då blev det verkligt, då blev det Jul på riktigt, en VardagsJul.

 

Året som gått har också krävt en del extra av mig som människa, mamma och dotter. Men det har också gett mig nya insikter om mig själv och människor i min närhet. Precis som livet ska vara, man lär sig så länge man är på väg någonstans. Jag kan nu så här i slutet av året bara konstatera att det har varit lite obalans mellan krav, måsten och frittvaltarbete, och egenstyrdtid. Min energi har vid många tillfällen varit tvungen att läggas på arbetet, min gamla pappa och familjen. Dessemellan har jag försökt att återta mig själv och hämta hem mig, men inte i den utsträckning jag önskar och behöver. Jag har fått ställa in saker som skulle gett mig kraft pga trötthet eller sjukdom. Detta vill jag ändra på under kommande år.

 

Men jag känner mig också stolt över att jag klarat av de utmaningar som kommit i min väg under året.

Före jul förra året flyttade pappa till ett korttidsboende för dementa. Det hade följts av en tid med mycket oro, olika hjälpinsatser från mig och framför allt hemtjänsten. Detta resulterade i att pappa aldrig mer flyttade hem. Han fick en permanent plats på ett demensboende i mars i år. Hans demens eskalerade efter mammas död 2013 och idag behöver han hjälp med väldigt mycket och jag är så tacksam för det fina bemötande han får där han bor. Men det är också så sorgligt att se sin pappa förvandlas på detta sätt. I mars kom mina syskon från norr ner till Göteborg och vi röjde ur hans lägenhet, en process i sig. Sen följde en försäljning av hans lägenhet och vi kunde sätta punkt för ett kapitel i hans liv.

 

När sommaren närmade sig var jag väldigt trött. Men jag har alltid haft mitt arbete att hämta kraft ur och framförallt de personer jag arbetar med. Jag tror inte det går en dag utan skratt på jobbet. Men det finns också stunder av allvarsamma samtal och gråt. Jag är tacksam över att få arbeta på en arbetsplats med så högt i tak.

 

Jag har också haft glädje av mitt skapande arbete, framförallt fritt broderi. Det är en stund av mindfulness. Längtar till vårens broderiträffar börjar igen.

 

I juni åkte jag och mina döttrar till Bulgarien en vecka. Vi behövde vila, miljöombyte och att baravara. Min äldsta dotter hade precis avslutat studier på Folkhögskola och kommit tillbaka till Göteborg. Strax innan hände det som inte får hända. En kompis till min dotter dör oväntat, hon blev bara 22 år. En dag efter begravningen var vi på väg till Bulgarien och veckan var behövlig även om vi inte kommer att återvända dit, en del platser bara är så.

 

Jag och yngsta dottern åkte upp till Boden också och fick vara med om sommarens hetaste dagar i gott sällskap av min yngsta syster. Vi träffade också de andra syskonen och kusinerna.

Därefter fortsatte sommaren och yngsta dottern kom in på Högskolan i Trollhättan och senare fick även äldsta dottern besked om att hon fått plats på Högskolan i Skövde. Det letades lägenheter och i slutet av augusti var det dags. Jag hade lånat in flytthjälp och två lass gick till Trollhättan och ett till Axvall utanför Skövde. Nu var det dags, dags för mitt nya liv.

 

Min yngsta dotter knixade sig igenom de första jobbiga veckorna med stort mod. Många telefonsamtal och ett stötande och blötande den första tiden. Ensam i en ny stad och en ny utbildning. Men hon gjorde det, hon trodde på sig själv och blev kvar och trivs med det hon valt och kommer bara hem då och då. Jag är så glad för hennes skull.

Min äldsta dotter knixade sig också igenom den första tiden, men sen blev det stopp. Ett samtal kom, hjälp mig! Tiden hade kommit i kapp henne, oro, ångest och depressionen var ett faktum. Jag hade sett det, men inte kunnat göra något. Jag är så tacksam över vår bärande relation och att hon kom hem. Tacksam över att jag fått lära känna nya sidor av henne, tacksam över att hon fick hjälp och att hon idag mår bättre. Tacksam över att hon sjunger och skrattar igen.

 

Igår klockan tio på kvällen rafsade jag ner julgranspyntet och fällde ihop julgranen och fick hjälp att lägga den i sin låda, vi får se om den kommer upp nästa jul. När jag vaknade trött på fm idag så tänkte jag att jag inte skulle orka göra något idag, men sen klev jag upp. Städade i ateljén och fixade och donade, alltihop ackompanjerat av Håkan. Min första kärlek hette Håkan och min nya kärlek heter Håkan. Jag kommer att gå in i 2015 med flera av hans sånger. Har sett dokumentären från Ullevi redan 2 ggr. Undrar varför jag inte var där? Det är något med denne man som gör mig så glad, sorgsen och tacksam.

 

( Ur, Du är snart där av Håkan Hellström)